Då sitter jag här igen och gråter floder. Jag gråter och är tacksam. Samtidigt känns det lite pinsamt att man är en sån där soff-gråtare. Jag gråter till Sofias änglar, Extreme Home Makeover (jag vet det är super amerikanskt) och jag gråter till fina låtar (eller fina bitar som jag säger i smyg). Jag har nog blivit blödigare ju äldre jag blivit, mer rädd kanske, rädd om livet. Men jag gråter också av glädje många gånger, som när lilla Alma sa Anna för första gången. När jag mötte upp min pappa utanför kyrkan innan mitt eget bröllop. Gud va jag ful-grinade...

Och med tanke på mitt något labila tårflöde idag så började det även klumpa sig i halsen lite när jag tittade på kvinnan som dök upp under fotograferingen på Karin & Dennis bröllop. En lite udda tant som hade halva sitt bohag i kassar och som för allt i världen ville stå med och titta. Jag fick för mig att hon inte hade någon, gick runt ensam med sina påsar i kylan och försökte uppleva kärlek genom att titta på Karin & Dennis. Äsch, det är nog bara en sån där söndag när man gråter åt allt vackert och allt hemskt. Med det sagt så tänker jag bryta tårflödet genom att titta på Kontoret med Ove Sundberg och så klart förbereda lite inför träffen med alla fotografer i  morgon.

ps. måste passa på att tacka Elin Branhammar (en bloggläsare och fotograf som kontaktade mig och ville hänga på) för all bärhjälp och glada tillrop under fotograferingen. ds

Smallpigart på Facebook och Twitter