Det slog mig när jag satt och prata med en annan bröllopsfotograf om hur olika relation man har till folk som prutar. När jag växte upp så prutade man. Man var skit nöjd om man köpt något riktigt dyrt på REA och därefter lyckats få ner priset ännu mer. Man tog gärna 4 falukorvar med kort datum för att det var bra pris och pappa myntade även begreppet "njut, det här är dyrt". Sen kanske prutar-generna inte förbättrades av ett år i Pakistan. Jag kom hem som 11-åring, vickade på huvudet i takt med min pakistan-engelska och förstod inte varför man inte prutade i ishallskiosken.

Idag tycker jag det är lite pinsamt att pruta. Men jag kan vara grym på att reklamera varor som det är fel på. Men att säga till tanten i kassan på NK "höddu, om jag tar TVÅ Filippa K klänningar, vad får jag för pris då?" Det tar emot. Även fast jag förstår att det är bara en fråga och det värsta som kan hända är att tanten säger "NEJ ditt miffo" så klarar jag inte riktigt av det. Så nej. Jag har slutat pruta. Det jag vill ha vill jag betala för. Men jag kan erkänna att inget slår den där härliga känslan när Hemköp har nedsatt pris på falukorv. Det är barndomsminnen om nått :-)

Tänkte först skriva. "När vi ändå är inne på falukorvar, här kommer en gravid tjej". Men jag struntade i det för jag håller högra nivå än så ;-)... Säger istället, Elona, du vackra varelse. Må dina gener gå i arv!

Smallpigart på Facebook och Twitter