Om det undgått någon så kan jag berätta att jag är uppväxt i Dalarna. I dalarna har man knätofsar, dalahästar i hagen, skoter på uppfarten, spark till skolan. Men värst av allt.  Man måste vara ute på rasten om det är under 30 minusgrader, ut och lek i frisk luften ungar! Jag passar inte för sånt. Jag är bekväm. Jag gillar inte kyla. Jag vill ha rumpvärme på högsta i bilen (vart sitter rumpvärmen på sparken?!?). Annars blir jag introvert. Blå (ibland lila) och enormt kissnödig (varför????). Finns inget värre än att frysa OCH vara kissnödig. Du måste spänna allt du har på kroppen till den grad att du har träningsvärk i en vecka efter.

Men (och ett stort men) det finns en sak som får mig att trotsa kylan och nästa glömma (ok en stor j-a lögn jag glömmer aldrig men jag härdar ut) och det är när jag fotograferar. Jag klarar helt plötsligt att stå i snöblåst med snoret rinnande. Konsten framför allt. Och det för mig osökt in på de nominerade i årets gåshud 2012.

Erika&Kristofer "Sadist. Ja, Kristofer kallade mig det. Vad kan vara kallare än en vinterdag i Dalarna. Det som inte var blått på Erika och Kristofer efter porträtt fotograferingen var troligtvis dött sen länge".

Julie&Ifray "att kyla kunde existera på det sättet utan snö. Det blåste is (kändes det som). New York, tack för upplevelsen, du är vacker som en dröm men kall som is"

Och vinnare är Erika och Kristofer med motiveringen. "bjuder man på knätofsar, spark och isande kyla så känner jag mig plötsligt mer hemma än någonsin vare sig jag vill eller inte. Kunde inte sluta fotografera trots bitande kyla och känslan av köldskadade händer byttes mot gåshud varje gång jag tittade på Erika & Kristofer".