Jag möter en kvinna. Hon ser rätt grå ut. Blå jeans och en plommonfärgad blus. Håret är sådär skandinaviskt (alltså inte som i reklamen där blonda tjejer kastar med sitt tjocka, blanka hår utan mer som vi ser ut på riktigt). Hennes blick är långt borta, hon tittar på mig men hennes ögon säger ingenting. Jag tänker. Är det så här omgivningen ser på mig också? En kvinna i mängden som man möter på gatan. Va sjutton. Här går jag runt och tror att jag är unik.

Men ju mer jag tänker på det desto mer logiskt blir det. Det vi ser till på gatan är bara en vit tavla, sen framträder mönster, färger och landskap vartefter vi lär känna personen. Att vi inte ser allt från start är i heller inte så konstigt. För man måste ta sig tiden att titta ordentligt, att se vad tavlan egentligen föreställer.

Brukar tänka på det när jag fotograferar. Att försöka komma innanför skalet, att visa något mer än det uppenbara. Försöka hitta det som säger något mer, glittrande ögon. Magskratt. Tankar. Tårar. Saknaden av sin pappa.

Men den långa filosofiska utläggningen. Emelie & Reza, tack för ni släppte in mig, att jag fick lära känna er och vara en del av ert bröllop. Ni är underbara!

ps. Bilderna ni var rädda för att jag skulle visa här kommer med webbgalleriet istället så ni kan andas ut ;-) . ds