Jag kan bli rädd för mig själv. På riktigt. Och häromdagen blev jag det igen. Jag satt i bilen, sjöng med i refrängen (kunde inte riktigt texten med dolde det med några ohhh yeh då och då). Såg att framrutan var skitig och började trycka på med spolarvätska medan jag körde. Först kom en stark stråle som snabbt avtog till några mesiga droppar som mest kladdade ut allt skit på rutan och gjorde den mer dimmig. Fan. Slut på spolarvätska.

Sekunderna efter får jag en snilleblixt (det är i det här skedet som jag blir rädd för mig själv). Jag smyger upp bakom bilen framför. Kör långsamt, väntar, väntar. Sen ser jag den komma. Kryper upp närmre. Jackpot. Bilen framför har sprutat spolarvätska för fulla muggar och resterna hamnat (som planerat) på min framruta. Jag känner hur kroppen fylls av en lyckokänsla, jag sjunger "jag-är-så-street-smart-ohh-yeh". Får en okontrollerad känsla av att jag ska ringa min snygga man och berätta om hur smart jag är, äsch han kommer inte förstå min storhet. Ingen kommer fatta hur smart jag är. Värsta solarvätska-kungen. That's me! Tänk, små små saker i vardagen kan verkligen skapa lyckokänsla. Som att sno spolarvätska från andra bilar.

Med det sagt så passar jag på att önska er alla mycket kärlek i kväll, är tydligen idag man ska visa den med röda blommor (funkar pelargoner?) kärleksfulla hjärtan och panikinköpta chokladaskar. Jag tror jag hoppar över alla tre och istället tar med min snygga man på en biltur där jag visar min storhet med spolarvätskan...

ps. För er som vill ha mer kärlek än spolarvätska och chokladaskar passar jag på att bjuda på lite syskon och mammakärlek. ds