Tänk om jag blir en sån där mossig fotograf med lång rumpa som tvingar mig fast hos kunder. Ni vet en sån där fotograf som har funnits i släkten i 100 år och som man anlitar för att man alltid har gjort det, för att det är praktiskt. " Ska vi gå till Göran och ta julkort i år igen, ja det är väl enklast så". Kan ge ett exempel, hoppas inte den lokala fotografen hemma i Ludvika blir arg bara (han är duktig yrkesman).När jag och mina syskon föddes gick mina föräldrar till, ja vi kallar dem x- studio. Jag låg och skrek framför en melerad fond och min bror ville inte vara med. När mamma & pappa gifte sig, ja då var det x-studio, pappa blundade och mamma hade puffärmar (inte x-studios fel). När det var dags för konfirmationsbilder var det x-studio. Jag satt i vit särk med ett ljus i handen, ljuset tog allt syre så jag svimmade och bilderna blev därefter.Jag tror att valet av fotograf baserades på att det var enkelt och tryggt, sen kan man nämna att det var annorlunda förr då många fotade i studio osv. Men det är mest för att beskriva beteendet. (kan säga att samtliga bilder är väldigt nostalgiska och jag är ändå tacksam att mamma och pappa släpade dit oss).Och nu står jag själv här, har visserligen inte följt familjen Bryggman i 100 år men det är en familj som jag har sett växa. Lilla Signy har blivit lite större Signy och till slut blivit stora Signy. Och Lindas magen nr två har blivit en söt liten Valter. Och det hela känns riktigt bra, att få vara någons familjefotograf. Så till er, och alla familjer jag får fotografera år efter år, jag hoppas ni fortsätter välja mig som er fotograf i 100 år till;-) Inte för att det är praktiskt (jag är ingen praktiskt fotograf, det ska oftast hoppas i sängen, kastas kuddar och stökas till)! utan för att ni tycker om bilderna helt enkelt!ps. Tackar familjen Bryggman för att de har ett stort fönster i sovrummet, är så svårt att hitta naturligt ljus vintertid, ahhhhhhhh man skulle bo i ett soligt land!. ds