Ta vilken känsla du vill. Placera lite musik på toppen. You are done! Det är helt magiskt vad den kan göra. Och det är när jag kommit upp i klok-åldern som jag insett storheten. Jag har aldrig varit musik-galen och sprungit på konserter, haft idoler, kunnat låttexter. Eller jo förresten, jag vann faktiskt en tävling på mellanstadiediscot som gick ut på att sjunga texten så högt man kunde. Problemet var dock att jag inte kunde texten till The Bangles Eternal Flame så jag skrek mest ljud som lät som låten. Men det gick ju utmärkt det också:) Och jag slog ju Ellinor i 6:an också vilket var stort.

I alla fall. Musiken. Den har börjat omfamna mig mer och mer. Vissa låter slår mig som en käftsmäll i ansiktet och jag sitter klistrad kvar i bilen för att höra de sista tonerna på radion. Andra låtar tvingar mig att sjunga mitt högst, även fast jag fortfarande har svårigheter att komma ihåg vissa låttexter. Men känslan bara omfamnar mig och det finns inget val än att jag-måste-bara-sjunga-till-den-här-låten. Sen finns det låtar som får mig att känna något otroligt. Att gråta. Ord och toner blandade med minnen skruvar upp tårkanalen på max. Och det är magiskt. Helt underbart härlig att något kan få dig att känna så mycket. Några toner. En röst. Jag är fast. Och i höst ska jag prova något helt nytt. Opera. Första gången i mitt liv. Och gissa om jag ska sjunga med. Mitt absolut högsta ;-)

Med det sagt kan ni sätta på eran favorit bit (som ålders-kvinnan kallar det). Och bläddra vidare bland Mia och Eriks bröllopsminnen från dagen då Stockholm hade värmefeber och havet och Stockholms Slott ramade in hela dagen. Äsch, jag tror jag stannar där, det är bättre att ni får se det med egna ögon.