Snor-Claes, Losk-Arne, Lena-i-backen eller bara rätt och slätt pant-Anna. Så kan man heta om man bor i Ludvika.

Sitter här och funderar på om det är en småstadsgrej, att man sätter udda smeknamn på varandra? Tycker det kryllar av roliga smeknamn dänne hemma och namnen har ofta ett substantiv framför det riktiga namnet (förresten lär mig aldrig vad skillnaden på adjektiv och substantiv är men fick hjälp av en gullig läsare att skriva rätt :). I alla fall. Smeknamnen beskriver ofta något om personen, vad de gör, vem de är släkt med eller om personen har koppling till en händelse som är känd för alla. Typ som snor-Claes, han hade en period då han var väldigt snorig och snoret rann alltid i två streck från nästan, från den dagen blev det snor-Claes, enkelt och beskrivande. Jag däremot fick bara smickrande smeknamn, eller vänta, jag fick ofta höra pant-Anna (ok jag var tankspridd som barn) eller Lundbergs dotra (dotter) dvs ambulans-Lasses dotter.

På ett sätt är jag glad för alla dessa smeknamn, det var tydligt vem man pratade om. Och en bonus är att jag idag är grym på att hitta på namn. Jag sätter smeknamn på allt och alla. Människor, bilar och saker. Snygg-Henke, Bajs-Karin, Stor-patte (finns även en Lill-patte men dock ingen hängpatte än). Mitt senaste geniala drag var att börja kalla min syster för strålis. Syster Carro besitter nämligen en fantastisk sida där hon ibland oroar sig över allt och inget. Jag tycker det är underbart roligt. Typ som att strålning kommer igenom hennes väggar i lägenheten. Vi brukar skämta om att hon går runt med folie på huvudet i lägenhet för att skydda sig från strålningen, och där kom namnet. Strålis. Världens finaste Strålis för övrigt.

Däremot så ska jag bespara lilla Arvid på bilderna ett smeknamn utan kör enbart på dödssköna-härliga-supersöta-Arvid.

Kramar från lillgrisen-Anna