Tänk er. 9 år gammal. Lågstadiedisco. Kompisar. Tryckare. ELLER bo i Pakistan i ett år. Jag minns första dagarna när vi kom till huset i Rawalpindi. Inga kompisar. Ett språk som var så långt ifrån dalmål ni kan tänka er. Jag minns att jag struntade i det. Gick ut på gatan och hämtade några barn från soptippen (ja några bodde där) och bjöd in dem till vardagsrummet, gav dem läsk och berättade om Sverige (på svenska). Dagen efter kom flera barn till huset. Den vita. Vanilla. Gav läsk till alla. Spännande tyckte jag. Inte mina föräldrar+grannar som stängde läskbutiken. Nu kanske ni tänker. Oj va ädel denna där Anna är. Och visst är det så, ädel som ost.

Eller så kan jag berätta att det förekom tomatkastning på förbipasserande Pakistanier (ja vi tvingades be om ursäkt till mannen med tomat-tröja, förresten varför har man en tröja med tomater på ;-). Lätt strypning av trollkarl under framträdande (Jag hejjade bara på, brorsan+kompis fixade). Och så klart massa annat skojj. Och vad lärde jag mig av allt det här. Jag lärde mig om livet. Jag är sjukt tacksam att jag fick bo där, istället för att hänga på lågstadiediscot. Träffat vänner jag aldrig skulle ha mött annars. Andas och leva i en annan kultur. Pakistan/Indien kommer med andra ord alltid ha en speciell plats i mitt ädla hjärta ;-) Kanske var det därför jag hade svårt att sluta dansa när Sugam & Monikas svensk-indiska bröllop på Rånäs slott satte fart. Sjukt illa bara att ungarna på festen slog mig i dansinlevelse tio gånger om. Kolla bilderna så får ni se.

To all of you 7033019800 (estimated) non swedish talking people: Imagine a cultural wedding mix of Sweden, USA, India at the same place, Rånäs Slott. Sugam & Monikas wedding had it all, guests from all around the world, Swedish traditions and dancing all night. And for me it was special, Indian weddings reminds me of when i used to live in Pakistan (long story). The music. The colors. I still love it. If you don't know what i mean. See for yourself. Monika & Sugams slideshow