Jag såg en liten kille igår. Svart cykelhjälm. Smala små ben som inte riktigt passade med fötternas storlek utan fick hans kropp att se ut som den vuxit i olika perioder. Han var typ så gammal att han kunde cykla om hans pappa höll bak på cykeln. Han var så koncentrerad att ögonen spärrades upp som en söt uggla. Plötsligt så släppte han styret, vinkade med hela kroppen i en hastighet likt en 30-tals film. Han föll så klart. Rakt ner i marken. Cykeln i en hög och pappan hängande efter. Pojken hade fått syn på en kvinna, som jag gissar var hans mamma.

Önskar ni inte ibland att ni hade den förmågan. Släppa alla spärrar och måsten när någon ni tycker om dyker upp. Ni sitter där på bankkontoret med viktiga papper och massa pengar att räkna (för det är det man gör på banken) och så får ni syn på er man. Ni ställer er upp på skrivbordet, vinkar ert snabbaste, hoppar och skriker och välter stolar, kaffemuggar och gör ett svanhopp över chefens skrivbord för att kunna kramas.

Det slår mig alltid när jag har barnfotograferingar att för barn är känslor så självklart. De gör vad de känner för just nu. Gråter när de är ledsna och skrattar tills de kissar på sig. Det svåra är att lyckas fånga det på bild, inte kisset alltså, utan deras känsloutryck och äkthet  :-D

Smallpigart på Facebook och Twitter