Ännu ett udda drag. Jag kliver upp på scen, långt lockigt hår i den guldigaste nyansen du kan tänka dig. Äsch föreställ er bara att jag ser ut som tjejen i filmen Mamma Mia (spelad av Amanda Seyfried) minus åsnan/hästen, så får ni den rätta bilden. I alla fall, vinden får min klänning att lura ögat att allt går i slow motion när jag går upp mot scen. På ett vackert sätt, inte som i Baywatch serien där brösten flyger och så. Jag öppnar munnen och min röst får håret att resa sig på alla som nås av mina toner, på ett bra sätt. Jag sjunger ord som jag skrivit under natten. Ord från hjärtat om min kärlek, längtan och döden. Mina toner berör in i själen och jag kallas den store musik indie poeten. Kanske ringer de från Idol. Men bara kanske, för egentligen är jag mer passande för The Voice.

Så här blir det alltid. Så fort jag sitter och letar låtar på Spotify så får jag storhetsvansinne och fantiserar om min framtida musik karriär. Och jag som är tondöv och allt. Ja, ja, drömmen måste man :-D

Om jag ändå ska spinna vidare på det här med musik. Föreställ er det här lilla tjejen på scen, Soraya på världsturné. Kan verkligen se henne dansa och sjunga brallorna av alla, i en dimma av rök och med en röst som får alla att gråta, åter igen på ett bra sätt. Eller så får hon bara fortsätta att skratta. Den ungen kan nämligen inget annat. Soraya den skrattande bäbisen. (Finns det inte en film som heter så?) I alla fall, härlig unge,  kom ihåg vart ni såg henne först!

Smallpigart på Facebook och Twitter