En del ropar fortfarande Anna-Lena när de ser mig på stan...

Anna-Lena. Ett namn som sitter ihop med tiden då allt handlade om en boll med klister, svettiga omklädningsrum och intensiv träning. Under tiden i AIK föddes namnet. Om jag inte minns fel så fanns det en bunt Annor i laget redan (visst är det chockerande, Anna som är ett sånt ovanligt namn;-) I alla fall. Är man från dalarna och det står Anna Lena Linnea i körkortet så borde man heta något mer dalkulligt än Anna så det fick bli Anna-Lena. Väldigt opraktiskt långt smeknamn. Men ändå. Det blev Anna-Lena.

En av dem som var med under den här tiden var Vickan (alla som spelar lagsport får smeknamn). Vickan är m

amma till Kalleman (ännu ett smeknamn). Vickan var kantråtta (fråga inte) och en säker målskytt som dessutom var duktig på att springa hem i försvar i motsatts till mig som bara ville spela anfall... I alla fall. När Vickan nu dök upp på fotograferingen och ropade ett glatt "hej Anna-Lena" så kändes det plötsligt som jag var tillbaka på handbollsplan. Full i klister, svett och lycklig över att hålla i en boll. Tänk vad ett smaknamn kan göra.

Men det blev inte så mycket handboll den här gången (vilket nog var tur för min hälsa). Utan det blev mest skratt och bus med trummis Kalleman (som egentligen heter Kalle).

ps. komihåg vart ni såg den här rockstjärnan först. ds